21. jul, 2020

LIA agent nr 68

Hej igen, jag hoppas ni har en fin sommar! 
 
För en tid sedan var jag bjuden på ett bröllop och då kom jag att tänka på ett fint minne som jag har från barndomen.
 
Minnen är som små guldkorn och jag plockar fram dom då och då. Nu ska jag berätta om ett av mina fina minnen som jag ofta tänker på med glädje och mycket kärlek.
 
Jag var ca 7 år när min faster gifte sig, det var en stor dag och väldigt spännande. Min farmor och farfar bodde på landet, vigseln hölls i den gula träkyrkan i utkanten av byn och bröllopsfesten i den lilla röda stugan, där min farmor och farfar bodde.
 
Det var en fantastisk dag, brudparet strålade av lycka och glädje, som smittade av sig på oss alla och jag tyckte att min faster såg ut som en prinsessa med den vita vackra klänningen, den långa slöjan och med guldkronan på huvudet.
 
Framför fönstret i rummet stod bordet vackert dukat och vi var tio personer  inklusive brudparet, som tog plats runt bordet. Bordets ena kortända stod en bit från fönstret och där var trångt, men jag som var liten fick plats där och mitt emot mig satt min snälla bästa "kompis", farmor, som jag älskade så mycket.
 
Bland gästerna fanns tre personer som var strängt religiösa, det var prästen och brudgummens föräldrar och därför var det lite stelt och inte så uppsluppet som annars är vanligt vid bröllop. Denna händelse utspelades i mitten av 50 talet och kom ihåg, att på den tiden var religionen mycket sträng och inte så öppet som nu.
Å så fint det var, bordet i festskrud, vackert dukat och med en vit broderad duk, ja, jag tyckte det såg ut som om det också skulle gifta sig, för jag hade aldrig sett något så vackert!
Där fanns flera fat med mat och åter mat, men oj, vad det tog lång tid för alla att äta. Jag väntade och väntade....men så äntligen kom det som jag under hela middagen suttit och längtat efter, den goda efterrätten!
 
Glasen var fyllda med något som porlande och bara stod där och väntade och jag kände att nu måste något hända. Så tittade jag tvärs över bordet och såg in i två leende ögon och då kom jag på hur jag skulle göra. Jag tog ett ordentligt grepp om glasets långa smala hals och lyfte det en bit ovanför bordet. Orden kom alldeles av sig själv, precis som jag tyckte att det skulle vara när det var fest. Så sa jag högt, med min allvarligaste och ståtligaste barnaröst, "farmor, drick ur din konjak"!
Det blev alldeles tyst runt det vackra bordet, en del för att dom låtsades att dom inte hörde och andra av förskräckelse, eftersom synden plötsligt visade sig finnas i detta hem. 
Men farmors runda lilla arm, mitt emot mig höjdes och ett "skål" klingade högt och vänligt. Om man lyssnade riktigt noga, fanns där nog också antydan till ett skratt.
 
Nåja, just denna stund blev nästan lika ihågkommen, ja i alla fall längre och roligare än händelsen som vi firade denna dag. Religionen tolkades alltför strängt och satte käppar i hjulet för lyckan, så efter några år blev det skilsmässa. Men många glada skratt har detta minne gett oss, tack vare en liten flicka som inte kunde vänta med att skåla. 
 
Kom ihåg att plocka fram dina goda och glada minnen, dom ger positiv energi och det bidrar till lycka i livet. 
Tänk efter om du också har några roliga minnen som du kommer ihåg, det ger så mycket glädje.
 
Kramar från LIA
Agent 68